DD Hus Vinnare av Best Of Houzz 2017

 

 

DD Hus har vunnit “Best Of Design” på Houzz®, världens ledande plattform för hem och design. DD Hus har valts ut, av 40 miljoner unika användare som utgör Houzz community, bland en miljon experter på Houzz.

 

”Best of Houzz” hålls årligen och ges ut i följande tre kategorier: Design, Kundservice och Fotografi. Designvinnarnas arbete har varit de mest populära projekten bland Houzz 40 miljoner användare under 2016. Utmärkelsen i kundservice är baserat på flera faktorer; antal omdömen såväl som kvaliteten på omdömena som företaget har fått under 2016. Fotograferna inom inredning och arkitektur vars bilder har varit populärast på Houzz vinner fotopriset. En ‘Best of Houzz 2017’-ikon kommer automatiskt synas på vinnarnas profiler, och visar på deras konsekventa engagemang och enastående arbete. Denna ikon hjälper bostadsägare att identifiera populära och duktiga experter på olika platser runt om i landet på Houzz.se.

 

“Vi är otroligt glada att kunna ge denna utmärkelse, ”Best of Houzz”, till denna grupp av fantastiska experter, inklusive DD Hus,” sa Marcus Hartwall, Nordenchef på Houzz. “Samtliga har utpekats som enastående inom sitt arbetsområde av vårt egna community som utgörs av bostadsägare och designentusiaster, som fått hjälp att förverkliga sina designdrömmar.”

 

Följ DD Hus på Houzz

Tätskikt som håller tätt!

Kiilto KeraSafe Foliesystem klarade testet från Länsförsäkringar.

Länsförsäkringar presentade sin nya studie kring funktionsprövning av tätskikssystem i våtutrymmen. TV4 har sänt ett nyhetsinslag om rapporten. De hävdar att endast 8 av 20 testade tätskikt klarar testet, d v s att de inte läcker.

Vi använder oss av Kiilto KeraSafe Foliesystem i våra våtutrymmen som klarade testet utan läckage, vilket troligen alla våra kunder känner sig trygga med. Vi tycker att det är skönt att få ytterligare en bekräftelse på att det system vi använder nu bevisar sig hålla fuktskador borta och öka livslängden på våtrumen.

Länk till rapporten
http://www.lansforsakringar.se/stockholm/privat/forsakring/forebygga-skador/vattenskador/tatskikt/test-av-tatskikt/

Länk till TV4 inslaget
http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=3508892&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Bygg ditt hus online!

Ett enkelt sätt att se vad ditt drömhus kan kosta.

Nu har vi lanserat en tjänst som gör det möjligt att köpa huset på nätet. Välj bland moderna eller klassiska husvarianter, välj olika tillval enligt önskemål och du kommer att se hur mycket ditt hus kommer att kosta. Lycka till!

 

Bygg ditt hus online.

Guide till schyssta isoleringsmaterial

Varis Bokalders guide till schyssta isoleringsmaterial.

Man kan isolera sitt hus på många olika sätt. I dagens rationella byggande använder man mest mineralull, cellplast, lättbetong eller lättklinker. I miljöanpassat ekologiskt byggande föredrar man isolering av naturfiber såsom cellulosafiber, träfiber eller oorganiska material såsom cellglas, skumglas och perlit istället. I traditionellt byggande isolerade man med det som fanns att tillgå t ex sågspån, kutterspån, torv eller tång. Bland självbyggare har flera nya isoleringsmetoder med lokala material utvecklats, man isolerar med halmbalar, lättlera, träflislera och musselskal. Samtidigt kommer det fram nya isolerings material såsom vakuumisolering och transparent isolering. Isoleringsmaterial finns både som block, skivor, mattor eller som lösfyllning. Låt oss titta närmare på alla dessa isoleringsmaterial.

 

Egenskaper
Ett isoleringsmaterials främsta egenskap är dess värmekonduktivitet, även kallat lambda värdet (λ), som mäts i W/m K. Det är ett mått på, isolerförmågan, hur effektivt värmetransporten begränsas och bromsas. Ju lägre λ-värde, desto mindre värmeförluster och därmed effektivare värmeisolering.
U-värdet är ett teoretiskt värde på en konstruktions isolerförmåga och är lambdavärdet dividerat med tjockleken. Enheten blir W/m2K. I passivhusen i Lindås har man U=0,10 i väggar (43 cm isolering), U=0,08 i taket (48 cm isolering) och 0,09 i grunden (25 cm isolering).
Lambdavärden som anges nedan skall tas med en nypa salt. I nästan alla källor har man olika lambdavärden för samma isoleringsmaterial. Detta beror dels på att olika fabrikat har olika isolerförmåga och dels på att isolerförmågan påverkas av fukthalt och densitet dessutom skiljer sig beräkningsmetoderna åt i olika länder och det finns olika lambdavärden, teoretiska, praktiska mm.
När det gäller innehållet i olika material skiftar det naturligtvis också mellan olika fabrikat och tillverkningsmetoder, alla % satser som anges avser viktprocent. Värdena för CO2, utsläpp per kg producerat material, är hämtade från Österrikiska IBO (Österreichishes Institut fûr Baubiologi und-ökologie) i Wien.
Olika kategorier av isoleringsmaterial.
Vissa isoleringsmaterial är fukttåliga och består oftast av mineraliska material. Fukttåliga isoleringsmaterial används mest i grunder och källarväggar där huset isoleras mot fuktig mark eller i ytterväggar i våtrum. Det är material såsom markskivor av mineralull, cellplast, cellglas, skumglasgrus, lättklinker, isolerande håltegel (vaxkaketegel), musselskal och perlit.
Vissa isolermaterial är bärande och gör det möjligt att bygga välisolerade hus med väggar av homogena material. Det kan vara väggar byggda av block eller element av lättbetong, lättklinker, vaxkaketegel, eller träullscement. Bärande isolermaterial har ofta lite sämre isolervärde och kräver därmed något tjockare väggar för att uppnå lika god isolerförmåga. Men tunga material i väggarna kan å andra sidan också hjälpa till att jämna ut temperaturskillnaderna inomhus.
Vissa isoleringsmaterial har en fuktbuffrande förmåga, de består ofta av naturfiber. Det kan vara fibrer från växtriket såsom bomull, cellulosafiber, träfiber, linfiber eller hampafiber, eller fiber från djurriket såsom ull. Om man vill utnyttja denna fuktbuffrande förmåga för att få en jämnare luftfuktighet inomhus får man inte hindra fuktvandringen med en diffusionsspärr, en plastfolie eller en plastfärg. Då brukar man istället använda en såkallad diffusionsbroms. Det är ett ”Goretex”-liknande material som man sätter på insidan av väggen, detta gör det svårare för fukten att komma in i väggen än att komma ut ur väggen och minskar därmed risken för fuktskador.

 

Miljöaspekter
Olika isoleringsmaterial har olika miljöpåverkan. Aspekter som man bör ta med i sin miljöbedömning är följande:
Råvaror: Tillverkas isoleringen från ändliga råvaror, av icke förnybara råvaror som det finns gott om, av förnybara material eller är det så att man använder avfall som råvara till produkten.
Energi: Är tillverkningen mycket energikrävande, hur mycket CO2 släpps ut, hur lång livslängd har materialet, kan det återanvändas som isolering eller återvinnas som material. Var tillverkas materialet och hur långt måste det transporteras.
Kemikalier: Isoleringsmaterial kan bestå av syntetmaterial eller ha tillsatser, för att hålla ihop materialet, hämma brand, binda damm eller hindra mögeltillväxt. Alla dessa kemiska ämnen bör miljöbedömas eftersom många kemikalier kan vara akut giftiga, miljöskadliga och/eller hälsoskadliga. Man vill särskilt undvika såkallade CMR-ämnen, cancerogena, mutagena, eller reproduktionsstörande ämnen samt allergiframkallande ämnen.
Många alternativa isoleringsmaterial innehåller borsalter såsom borsyra eller borax. Hur farliga dessa ämnen är finns det mycket olika uppfattningar om. Borax i höga doser kan ge nedsatt reproduktionsförmåga och fosterskador. Ämnena borsyra och borax finns upptagna på Europeiska kommissionens prioriteringslista över hormonstörande ämnen under kategori 1, vilket innebär att det finns vetenskapliga bevis för hormonstörande effekt. Men de dosnivåer man pratar om är många gånger högre än den nivå som människor rimligen kan komma att exponeras för.
Hälsofarliga egenskaper: Vissa fiberstorlekar är hälsofarliga, en del material avger radon, andra dammar mycket. En del produkter är brandfarliga, mögelkänsliga eller attraktiva för insekter och möss.
Inomhusklimatet: Materialet kan, genom sin tyngd och fuktbuffrande förmåga, förbättra inomhusklimatet genom att jämna ut temperatur och luftfuktighet inomhus över dygnet.

 

Traditionella isoleringsmaterial
I traditionell byggteknik använde man inte tätskikt av plast eftersom det inte fanns plast på den tiden. Husen var istället byggda av material som kunde ta upp, fördela och ge ifrån sig fukt, de hade konstruktioner där fukten kunde vandra från den varmare insidan till den kallare utsidan för att sedan vädras bort. För man in plastskikt, en plastfolie, en plastfärg eller en plasttapet på fel ställe i en sådan konstruktion kan det gå illa. Ytterligare en fördel med traditionella material är att deras förmåga att buffra fukt, på samma sätt som en ylletröja, materialet jämnar ut den relativa luftfuktigheten och ger ett behagligare inomhusklimat. Men det finns även problem med traditionella material, de kan sjunka ihop och skapa tomrum i isoleringen och de kan bli trevliga bon för möss.

 

Dagens vanliga isoleringsmaterial
Mineralull och cellplast brukar kallas för döda material, de kan varken lagra värme eller ta upp fukt. Mineralull kan inte buffra fukt och därför bör sådana konstruktioner ha en diffusionsspärr (en plastfolie) på insidan av konstruktionen. Om det går hål i denna kan det uppstå fuktskador. Mineralullens fibrer är irriterande och den avger formaldehyd. Cellplast kan inte heller buffra fukt men om materialet utsätts för fukt under längre tid så tar det ändå upp en del vatten varvid isolerförmågan successivt försämras. Cellplasten tillverkas av fossila råvaror, innehåller hälsofarligt styren och är brandfarlig.

 

Hållbara isoleringsmaterial
I ekohus undviker man mineralull och cellplast dels för att man vill använda material som kan lagra värme och buffra fukt dels för att man vill undvika material som innehåller giftiga kemikalier. Man undviker också vissa traditionella material och självbyggarmaterial, eftersom man strävar efter superisolerade och lufttäta hus. I väggar och tak väljer man oftast isoleringsmaterial av naturfiber eftersom konstruktioner med fuktbuffrande material och diffusionsbroms tillåter fuktvandring i materialet. Dessutom är organiska fibrer inte alls lika irriterande för huden som mineraliska fibrer. I grunden väljer man ofta mineraliska isoleringsmaterial såsom cellglas, skumglas eller lättklinker. Dessa isoleringsmaterial är inerta, de tål fukt, innehåller inga kemiska tillsatser och brinner inte. Jag är övertygad om att dessa miljövänliga isoleringsmaterial också passar bäst vid renoveringar av gamla hus, om man vill spara energi och där de nya materialen skall fungera ihop med traditionell byggteknik.

 

OLIKA ISOLERINGSMATERIAL

 

Bomull
Bomull (λ = 0,040 W/mK) har goda isoleringsegenskaper och används som isoleringsmattor. Råvaran består dels av ren bomull dels av bomullsrester från textilindustrin. Den behöver inte skyddas mot malangrepp, men borax (0,6 - 3 %) tillsätts för att minska lättantändligheten. Transporterna från odlarländerna är långa och energikrävande. Bomullsodlarna använder stora mängder gifter vid odling och bearbetning av bomull, men man har inte kunnat påvisa giftrester i levererat isoleringsmaterial. Materialet avger inga emissioner. Ca 0,02 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

 

Cellglas
Cellglasskivor (λ =0,040-0,050 W/mK) tillverkas av returglas (t ex gamla bilrutor) som smälts ner och i vilket man blåser in 0,5-2 % kolpulver, pulvret börjar brinna och bildar bubblor av CO2. Slutprodukten är skivor med en sluten struktur som innehåller 98 % hålrum. Materialet är starkt, vattentätt och diffusionstätt, det varken möglar eller brinner och livslängden är mycket lång. Men materialet är dyrt och energiåtgången vid tillverkningen är hög. Materialet lämpar sig väl för grundkonstruktioner. Cellglasets höga tryckhållfasthet gör att om man isolerar mot marken med cellglas så kan man göra betongplattan mycket tunnare eller helt kan ta bort betongplattan och lägga andra konstruktionselement direkt på cellglaset. Cellglas lämpar sig också väl för att isolera källarväggar utvändigt. För att göra skarvarna mellan cellglasskivorna vattentäta används bitumen. Bitumen innehåller små mängder cancerogena ämnen och bör inte användas inomhus. Materialet möjliggör konstruktioner helt utan köldbryggor och på en övertäckt gård isolerad med cellglas kan man köra bil utan att isoleringen förstörs. Det finns även vägg och takelement i cellglas. Ca 1,27 kg CO2/kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

 

Cellplast (Polystyren)
Cellplastskivor (λ =0,035-0,041 W/mK) består antingen av EPS (expanderad polystyren eller XPS (extruderad polystyren med ”hud”). EPS utgörs av 91–94 % polystyren och 4-7 % pentan. XPS utgörs av 99 % polystyren och vid tillverkningen används 1 % difluoretan en drivhusgas eller koldioxid. XPS skivor klarar högre krav på hållfasthet än skivor av EPS. Cellplast tillverkas av fossila råvaror och man använder oftast pentan som jäsmedel. Små pärlor av polystyren med tillsats av pentan utsätts för värme. Pärlan expanderar till en kula som upp till 98 % består av luft. Kulorna smälts samman till skivor. Tillverkningen är komplicerad, energikrävande, miljöfarlig och hälsofarlig men sker i slutna processer. Av petroleum tillverkas bensol, som är cancerogent och påverkar immunförsvaret, och av bensen tillverkas styren. Vid tillverkningen och några månader efter tillverkningen eller vid brand avges xylen och styren som är hormonstörande och skadligt för vårt nervsystem. Färdig polystyrenisolering avger i stort sett inga giftiga gaser. Polystyren brinner häftigt och snabbt och lämnar efter sig en svart och giftig rök. Det finns även cellplast som innehåller bromerade flamskyddsmedel. Cellplast tar endast upp små mängder värme och fukt och kan därför inte bidra till att jämna ut inomhusklimatet. Cellplast bryts ner av ultraviolett ljus och bör därför inte användas exteriört. Det finns också en oro för cellplastens livslängd, isolerförmågan i en grund försämras sakta genom det vatten som materialet tar upp alltefter som det åldras. Det finns även exempel där myror byggt bon i cellplastisoleringen. Ca 3,49 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen av EPS och ca 3,71 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen av XPS skivor.

 

Cellulosafiber
Cellulosafiberisolering (λ =0,038-0,043 W/mK) framställs av gamla dagstidningar eller av nyproducerat papper. Det finns både som lösfyllning eller som skivor och används även som drevremsor. Nyproducerat papper ger en jämnare kvalitet och därmed något bättre isoleringsvärde. Materialet mals ner och tillsätts antingen borsyra, borax, vattenglas (natriumsilikat), ammoniumpolyfosfat eller aluminiumsulfat för att göra materialet mindre brandfarligt och begärligt för mögelsvamp. Tillsatserna kan uppgå till 14-25% av massans vikt. Ammoniumpolyfosfat anses bättre än borsalt ur hälsosynvinkel. I skivmaterial ingår ofta polyolefin fibrer som förstärkning. Cellulosafiberisolering kan absorbera och buffra fukt. Rätt applicerad har cellulosafiber hög täthet vilket hindrar konvektion (luftrörelser) inne i isoleringen. Cellulosafibern är relativt tung, vilket innebär att ljudisoleringen blir god. Vertikala konstruktioner (väggar) utformas som ”lådor” och materialet sprutas in med tryck, vilket gör att hålrum fylls ut effektivt och att hopsjunkning uteblir. Vid horisontella konstruktioner (vindsbjälklag) sprutas materialet på plats utan tryck. Cellulosafiber dammar vid insprutning och andningsskydd skall användas. Att tillverka cellulosafiber av returpapper är energisnålt, medan nyproducerad cellulosafiber kräver mer energi. När det gäller lösull släpps ca 0,23 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen och när det gäller skivmaterial släpps ca 1,02 kg CO2 /kg ut.

 

Fårull
Fårullsisolering (λ =0,0385-0,045 W/mK) är relativt brandhärdig och har god förmåga att ta upp, lagra och avge fukt, ca 30-40 % av egenvikten. Ull kan ta upp en hel del fukt utan att mista sina värmande egenskaper. Långa fibrer används till textilier, korta fibrer till isoleringsmaterial. Fårull används som värmeisolering i hus och hårt sammanpressade fårullsmattor används som stegljudsisolering. Fårull används även som rörisolering eftersom den tål höga temperaturer. Fårull är dock utsatt för malangrepp och importerat material kan vara impregnerat med 1-2 % giftiga halogenorganiska föreningar som eulan och mitin ff (malmedel). Man har på senare tid tittat på alternativ till biociderna, en metod går ut på att tvätta ullen med växtextrakt med starka dofter såsom lavendel, cederträ och extrakt ur neemträdets frön. Ett annat alternativt sätt att skydda bomullen är att blanda den med ett tunt skikt lera. Den fårullsisolering som säljs på den tyska marknaden innehåller oftast 1-3 % borsalt och är förstärkt med upp till 18 % polyesterfibrer för att skivorna skall bli styva. Ca 0,087- 0,243 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

 

Halm
Halmbalar (λ = 0,045-0,085 W/mK) har används som byggmaterial i USA i mer än 100 år och de senaste årtiondena även av självbyggare i Skandinavien, Tyskland och Canada. Halmbalar används vanligen som isolering mellan reglar i väggar och tak, men det finns även exempel på hus med bärande väggar av halmbalar. Isolerförmågan beror på stråriktning, fukthalt och på hur hårt balarna är pressade. Svenska halmbalar är vanligtvis 35x35x60 cm, de hålls ihop av ett snöre och väger ca 20 kg per styck men helst bör man använda större halmbalar. I Danmark används halmbalar som är 100x80x50 cm. Balarna måste vara ordentligt hoppressade, helst ca 90 - 140 kg/m3, de skall vara torra (10-16 % fukt) och inte visa några tecken på mögel. Halm med långa strån är att föredra framför halm med korta strån. Halmens isolerförmåga är inte så bra som vanlig isolering så man får välja relativt tjocka halmbalar. Halm är brännbart och måste skyddas av en brandsäker beklädnad t ex med puts eller gipsskivor. Halm tar upp och ger ifrån sig fukt men fuktbelastningen får inte bli för stor. Halmbalarna måste skyddas för regn både under förvaring och under byggprocessen. För att undvika kondensering av fukt i konstruktionen är det viktigt att husen är vindtäta men diffusionsöppna. Viktigast är att hålla halmkonstruktionen torr genom en ordentlig grund och rejäla takutsprång. Halmbalar är billiga men byggprocessen är tidskrävande och man kan få vissa små sättningar i konstruktionen.
Halmskivor (λ = 0,080-0,090 W/mK). Riven halm packas och pressas till skivor under värme, papp limmas på båda sidor, skivorna kapas och kortsidornas kanter kläds med papp. Skivorna (Stramit) är ofta rotskyddsimpregnerade.

 

Hampafiber
Hampafiberisolering (λ =0,038-0,045 W/mK) består av mattor med hoppressade fibrer från hampaväxtens stjälk. Eftersom hampa har en naturlig svamp och bakteriehämmande inverkan behöver isolermaterial av hampa inte impregneras. Mattorna är fuktbuffrande och har goda ljudisolerande egenskaper. Hampan är en härdig växt som lämpar sig väl för ekologisk odling, då den klarar sig bra utan både gödning och besprutning. Industrihampa som odlas för att få fibrer innehåller ytterst små mängder narkotiska substanser. För att göra hampfiberisoleringen styvare kan man blanda in 15 % polyesterfibrer och ibland tillsätter man 3-5 % soda (natriumkarbonat) som flamskyddsmedel. Hampaväxten tar upp CO2 när den växer och släpper ut en del vid produktionen, nettot blir negativt, man binder alltså Ca 0,548 kg CO2 /kg isoleringsmaterial vid produktionen. Hemsidor: www.thermo-hanf.de, www.nordicnaturfiber.se

 

Kalciumsilikatskum
Kalciumsilikat skum skivor (λ =0,060-0,070 W/mK). De tillverkas av kalk, kiseloxid, vattenglas och 3-6 % cellulosa. Skivorna tål extremt höga temperaturer, buffrar fukt och motverkar mögel på grund av sitt höga ph-värde (ph 10). Inga farliga emissioner avges vare sig under tillverkning, användning eller kvittblivning. Skivorna kan skäras, sågas och borras i. Energiåtgången vid tillverkning är dock relativt hög.

 

Kokosfiber
Kokosfiber (λ =0,045-0,050 W/mK) filtas ihop till mattor eller skivor och består av de fibrer som finns i det gröna skalet som omger kokosnöten. Materialet är brandfarligt och antänds lätt och impregneras därför med ammoniumpolyfosfat, ammoniumsulfat, borsalt eller vattenglas. Kokosfiber är fuktbeständigt och motståndskraftigt mot förruttnelse och bakterieangrepp. Kokosfiber används som drevmaterial och som värmeisolering. Transporterna är långa men kokosfiber är en avfallsprodukt som kan användas som isolering eller stoppning. För många länder i tropikerna kan detta bli en behövlig inkomstkälla.

 

Kork
Korkisolering (λ =0,040-0,045 W/mK) tillverkas av barken på korkeken och importeras från Spanien, Portugal eller Nordafrika. Den saluförs som skivor eller i granulerad form. Kork kan börja skördas ungefär 25 år efter plantering. Korkekar skalas vart 8-15 år och man tar som mest en tredjedel av barken. Korkisolering är motståndskraftig mot fukt och röta och angrips inte heller av skadedjur, dessutom har kork minimala temperaturrörelser. Om materialet utsätts för väta under mycket lång tid kan den dock börja mögla. För att öka isolerförmågan är det vanligt att expandera korken med vattenånga vid 380 graders temperatur i tryckkärl. Därefter pressas den ihop till skivor eller rörskålar. Korkens egna limämnen håller ihop materialet. Skivorna är relativt starka och har god återfjädringsförmåga och används därför till isoleringar som utsätts för tryckbelastningar såsom t ex terrasstak. Granulerad kork kan användas som isolering i bjälklag. Korkeken tar upp CO2 när den växer och släpper ut en del CO2 vid produktionen, nettot blir negativt, man binder alltså Ca 1,39 kg CO2 /kg isoleringsmaterial vid produktionen.

 

Kutterspån
Kutterspån (λ =0,06-0,08 W/mK) som isolerande lösfyllnad i väggar och tak var vanligt förr. Rensat kutterspån kan isolera något bättre (λ =0,045-0,55 W/mK). Kutterspån torkas till 20 % fukthalt, fylls i väggarna och stampas så att det packas väl (80-125 kg/m3). Konstruktionen måste vara utförd så att det går att fylla på, eftersom kutterspånet sjunker ihop lite grand med åren. Materialet är hygroskopiskt d v s tar upp och avger fukt. För att minska risken för angrepp av skadedjur och insekter kan man tillsätta 5 % släkt kalk. För att förbättra brandskyddet och minska mögelrisken finns olika metoder, på den tyska marknaden finns kutterspån med ett tunt skikt av cement, det finns också kutterspån som tillsats soda (5-8 %) eller magnesiumklorid.
Sågspån (λ =0,07-0,10 W/mK) användes förr som isolering i väggar och vindar men problemet med sågspån i väggar är att den sjunker ihop och det kan bildas oisolerade hålrum i konstruktionen.

 

Linfiber
Linfiberisolering (λ =0,038-0,040 W/mK) består av linfibrer som är för korta för textiltillverkning. Fibrerna binds samman genom en kort uppvärmning och formas till mattor. Materialet är naturligt resistent mot skadedjur, röta och mögel, och det är svårantändligt. Den har goda egenskaper när det gäller fuktbuffring, upp till 25 % av egenvikten, och när det gäller ljudisolering. Fibrerna limmas ibland ihop till mattor med potatisstärkelse och för att få mattorna styvare tillsätts 2-18 viktsprocent polyesterfibrer. För att förbättra brandskyddsegenskaperna tillsätts ibland lite borsalt. Lin behöver varken konstgödsel eller pesticider vid odling. Ca 0,023-0,037 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

 

Lättklinker (Leca)
Lättklinker (λ =0,079-0,12 W/mK) framställs genom bränning av lermaterial vid 1250 grader i en roterugn. Då expanderar leran och bildar små kulor med ett hårt skal och med ett celluppdelat luftfyllt inre. Lättklinker används som isoleringsmaterial för lösfyllning i grunder, det är ganska trycktåligt men har en tendens att ”rinna” undan vid punktbelastning. Energianvändningen vid tillverkning är relativt hög. Ca 0,296 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.
Lättklinker kan även gjutas ihop med cement till block och element som används som bärande element i grunder och källarväggar, men då försämras isolerförmågan något hos materialet. Lättklinkerblock består av 75 viktsprocent lättklinker, 23 viktsprocent portlandscement och 2 viktprocent vatten. Mindre fraktioner på lättklinkern ger högre hållfasthet. Ibland kan små mängder av porbildare tillsättas. Lättklinkerblock har relativt bra tryckhållfasthet, god ljudisolerings- och värmelagringsförmåga. Den tål fukt men släpper igenom fukten. Lättklinkerblock används till inner-, ytter- och källarväggar samt källarmurar. Lättklinkerblock kan användas i bärande väggar upp till 3 våningar, armering placeras i fogarna. Blocken finns även som sandwichelement, med en kärna av isolerande material t ex cellplast, för ytterväggar.

 

Lättbetong
Lättbetong (λ =0,10-0,20 W/mK) tillverkas av finmalen sandsten/kvartssand (70 %), kalk 7-20 %), cement (7-18 %), naturgips (3-7 %) och vatten. Som jäsmedel tillsätts aluminiumpulver (0,1 %). När aluminiumpulvret tillsätts de blandade råvarorna bildas vätgas, som leder till att blandningen jäser upp och luftbubblor bildas. När massan har stelnat skärs den upp till önskade dimensioner och härdas i en autoklav. Den har medelgod ljudisoleringsförmåga, dåligt fuktmotstånd, god fuktabsorptionsförmåga, medelgod värmeackumuleringsförmåga och tryckhållfasthet. Tillsatser i form av silikon och cellulosaderivat kan förekomma. Lättbetong används i väggar, tak och bjälklag som både bärande och trycktåligt isolerande material. Livslängden är starkt beroende av bindemedlet (cementens) kvalitet. Lättbetongkonstruktioner är ofta armerade med armeringsjärn. Men väggarna måste göras tjockare i förhållande till andra material för att god isolering skall erhållas.
Ny lättare lättbetong (λ =0,045 W/mK). Man håller på att förbättra lättbetongens isolerförmåga. Den tillverkas av kvartssand (50%), hydralisk kalk (24 %), cement (24 %) samt jäsmedel (2 %) och vatten, den är särskilt framtagen för att få ett bättre isolervärde och är tänkt att användas för att bygga passivhus. En sådan produkt är Xellas Multipor (Ytong). Multiporelement har olika densitet i olika delar av blocket, den har en tyngre bärande del och en lättare isolerande del.

 

Lättlera
Lättlera (λ =0,30 W/mK) eller lerhalm är en blandning av lera och halm och har i århundraden används som byggmaterial. Leran konserverar de organiska materialen och halmen isolerar. Hus av lättlera behöver en bärande stomme av trä. Lerhalmen kan fyllas i en regelvägg eller gjutas till byggstenar som torkas före användning. Man gör en lervälling på fet lera och vatten. Halmen genomfuktas noga med lervatten men får inte bli våtare än absolut nödvändigt. Halmen skyfflas sedan några gånger med en högaffel och får sedan ligga och ”dra”. Väggar av lättlera stampas upp i glidform eller muras upp av förtillverkade block. Formarna tas bort så fort de är fyllda. Det är viktigt att väggarna får torka ut ordentligt. Men man får bygga mycket tjocka väggar för att få välisolerade hus samtidigt är det svårt att få väggar tjockare än 30 cm att torka ut. Lättlera är ett av de material som används av självbyggare, eftersom materialet är billigt men själva byggmetoden är arbetskrävande.
Träflislera. Istället för halm och lera kan man blanda torr träflis, lera, vatten, sand och halm, eller andra organiska material i leran. Sågverksflis eller annan ren flis är bättre än skogsflis som ofta innehåller bark och kan vara förorenad . Proportionerna kan variera mycket. Materialen blandas bäst i en stor plan tvångsblandare som rymmer minst 250 liter. Börja med flis, sätt till tjock lervälling och sand så att det blir en tjock blandning. Späd med vatten om det går för tungt. Sätt till halm och kör så att allt blandas. Konsistensen skall vara ganska tjock och mycket klibbig. Träflisleran läggs i 5 cm tjocka lager och stampas, mest längst kanterna, Formen tas bort så snabbt som möjligt för att väggen skall torka fortare och inte börja mögla.
Lecalera kallas en metod där man blandat in lättklinkerkulor (lecakulor) i leran, men man har fått problem med fästförmågan mellan leran och lecakulorna vilket påverkar stabiliteten. Därför blandar man även in flis som armering i lecaleran, Flisens form ger stabilitet åt lecaleran.

 

Mineralull
Mineralull (λ = 0,034-0,040 W/mK) kan vara glasull eller stenull. Den finns som lösull, isolerskivor, isolermattor och drevremsor. Mineralull har god ljudisoleringsförmåga och är brandbeständigt. Byggnader av mineralull bör vara lufttäta och diffusionstäta för att fukt inte skall komma in i konstruktionen. I tjocka lager av lösull kan det uppstå inre konvektion (luftrörelser) som sänker isolerförmågan. Eftersom materialet saknar fuktbuffrande förmåga kan fukten kondensera, rinna ner och skada träkonstruktioner. Fuktig mineralull kan lukta illa på grund av ureainnehållet. Mineralullens fibrer är obehagliga och fibrerna kan lossna och via inandningen hamna i lungorna. Fibrer bör därför inte komma in i inomhusluften. Materialet kan innehålla en ansenlig mängd lungskadliga fibrer, dessa är tunnare än 5 mikrometer och längre än 3 mm. Om mineralullen med sina fibrerstorlekar har ett cancerogenitetsindex (KI) under 40 anses den dock vara ofarlig för vår hälsa. Flera tillverkare har ställt om produktionen så att mineralullen innehåller mindre lungskadliga fibrer. De flesta mineralullsprodukter innehåller små mängder urea och fenol/formaldehydharts som bindemedel. Emissioner av formaldehyd kan förekomma, särskilt om materialet är fuktigt. Vid brand avges farliga gaser framförallt fenol. Små mängder silikon och mineraloljor tillsätts ibland för att minska dammbildning. Det går det åt mycket energi vid tillverkningen av mineralull.
Stenull består av diabas och dolomit. Små mängder urea samt fenol/formaldehydharts ingår som bindemedel. Dessutom tillsätts 1 % silikon eller mineraloljor för att minska dammbildning och öka fuktmotståndet. Råvarorna blandas och smälts vid 1600°C, smältan blåses ut genom ett munstycke mot en roterande skiva varvid mineralfiber bildas. Fibrerna binds samman med 5 % fenolformaldehydhartser vid 220°C. Fenol är giftig vid inandning, hudkontakt och förtäring. Formaldehyd misstänks kunna ge cancer och vid kroppskontakt är det allergent. Ca 1,61 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.
Glasull tillverkas på samma sätt som stenull, förutom att stenen har ersatts med kvartssand (30 %), fältspat, och/eller dolomit (30 %) samt returglas (30 %). På senare tid har andelen returglas ökats väsentligt. Råvarorna blandas och smälts vid 1400°C, smältan blåses ut genom ett munstycke mot en roterande skiva varvid mineralfiber bildas. De tunna trådarna av glas bearbetas tillsammans med 10 % härdad ureamodifierad fenol/formaldehydharts och ca 0,5 % mineralolja för att binda damm. Fenol är giftig vid inandning, hudkontakt och förtäring. Formaldehyd misstänks kunna ge cancer och vid kroppskontakt är det allergent. Glasfiberull skapar retsamma hudirritationer vid kroppskontakt. Det finns också studier som påvisar vissa likheter mellan glasull och asbest. När glasull upphettas över 150°C utvecklas hälsoskadliga gaser och vid 200°C bryts bindemedlet ned. Ca 1,7 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.
ISO-soft är en amerikansk mineralullsisolering med långa, spänstiga glasfibrer, vilka binds samman med akryl och är helt utan formaldehyd och urea. Denna isolering känns och ser ut som bomull men har samma isolerförmåga som mineralull. ISO-soft kliar och dammar inte lika mycket och kan vara ett alternativ för allergiker.

 

Musselskal
Musselskal (λ =0,112 - 0,135 W/mK) förekommer som bankar i naturen och som avfall vid fabriker för konserverade musslor, framförallt vid Limfjorden i Danmark. Det bildas mer än 100 000 ton avfall, i form av musselskal, där varje år. Det är främst skal från blåmusslor och hjärtmusslor. Det är ett kapillärbrytande och dränerande material, med en hyfsad bärförmåga och isolerförmåga. Materialet är lätt och billigt. Musselskalen är helt vattenavvisande och bildar små isolerande luftfickor när de packas ihop. Vikten är 308 kg/m3 för hela skal och 655 kg/m3 för krossade skal. Krossade skal har en lite bättre isoleringsförmåga. Materialet används främst av självbyggare i Danmark, främst som grundisolering men även som takisolering. Materialet är vindfast, trots den låga vikten blåser inte skalen bort från taken. Metoden är relativt ny i Norden men i Holland har man använt musselskal länge vid t ex vägbyggen. Enda problemet är att musselskal kan lukta illa om de inte har fått lufta ordentligt under en längre tid.

 

Perlite
Perlite (λ =0,045-0,060 W/mK) framställs genom upphettning till 1000-1100°C av vulkanisk glasmineral. När det nermalda materialet hettas upp förångas det i stenen bundna vattnet, materialet expanderar till en 15-20 gånger större volym och får därmed en porös struktur. Råvaran bryts på Island, den Grekiska ön Milos samt i Ungern och i Turkiet. Perlite kan inte brinna och reagerar inte kemiskt med andra material. Perlite granulat används som isoleringsmaterial för lösfyllnad i skalmurar och i grunder. Materialet är diffusionsöppet och så pass tryckhållfast att det kan användas som underlag för flytande golv. Ca 0,34 – 0,72 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen. Hemsida: www.tegelmaster.se
Hyperlit är perlite som man har sprutat silikat på (0,2 %) vid 400 grader och som därmed blivit fuktavvisande. Perlit som behandlats med bitumen kan avge skadliga emissioner och bör inte användas inomhus.
Det finns också isoleringsmaterial där man blandat perlit (20 %) med andra material såsom (80 %) träfiber eller cellulosafiber och på så sätt skapat isolerande skivmaterial. Dessa skivor har ofta en tillsats av ammoniumfosfat (6 %) och borsyra (2 %). Perlfloc.

 

Polyuretan
Polturetan PUR (λ =0,025-0,035 W/mK) tillverkas av difenylmetandiisocyanat och polyoler med tillsatsämnen som pentan och aminer. För att få skum används jäsmedel. Den används som isolering och som fogmassa, den sprutas in som skum och stelnar inne i konstruktionen. Vid tillverkningen används isocyanat som är giftigt och allergiframkallande, avgivning av isocyanater förekommer framförallt vid tillverkning och vid bearbetning av materialet, man skall vara försiktig med slipning och svetsning, men även i huset kan mindre rester av isocyanater avges. Vid brand avges stora mängder mycket giftig rök (blåsyra). Polyuretan kan innehålla aromatiska aminer som klassas som allergiframkallande. Materialet innehåller flera hälso och/eller miljöfarliga kemikalier såsom isocyanater, butadien och klorparaffin. Den uppfyller därmed kemikalieinspektionens kriterier som utfasningsämne och bör undvikas. Ca 4,928 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen, utvinning, transport, tillverkning och förpackning.

 

Råggranulat
Krossade rågkorn och rågkli extruderas under tryck och värme och skärs till små porösa isolerande korn (λ =0,048 W/mK). Dessa kan användas som isolering. Man blåser in de expanderade kornen, som lösfyllning i hålrum, i tak eller bjälklag. I produktionen tillsätter man kalk, vassla och vattenglas för att skydda kornen mot gnagare och insekter. Materialet är fuktöppet och kan efter användning komposteras till bördig jord igen. I Tyskland saluförs materialet under namnet Ceralith.

 

Skumbetong
Skumbetong (λ =0,10 W/mK) används i massiva konstruktioner som både bärande och isolerande material. Skumbetong är mycket bindemedelskrävande och består av en cementvälling med 50 % cement och 50 % merit (granulerad masugnsslagg), vatten och en skumbildare (denna är tensidbaserad och nedbrytbar) den kan ha lecakulor, perlit eller expanderad polystyren som ballast. Det är ett relativt lätt och massivt material. Det kan gjutas i block eller element på fabrik, men det finns också utrustning för produktion på plats. Elementen är bärande men armeras med galvaniserat stålnät, armeringen behövs främst för att kunna transportera elementen. Materialet är inte kapillärbrytande. Skumbetong är ett relativt nytt material, vilket gör att erfarenheterna är begränsade.

 

Skumglas
Skumglas lösfyllning (λ =0,097-0,11 W/mK) tillverkas av returglas som mals ner och man tillsätter ett jäsmedel och värmer alltihop i en ugn till ca 1000 grader. Jäsmedlet gör att glasmassan jäser upp och små luftfyllda porer bildas, vilket ger goda isoleringsegenskaper. Man får en glaskaka full med luftbubblor som krackelerar när den kyls av och går sönder till mindre bitar (10-60 mm), det används som stabilt och tåligt bärlager i vägbyggen och som isoleringsmaterial för lösfyllning i till exempel husgrunder. Den lätta skumglasgrus fyllningen är kapillärbrytande, dränerande och frostskyddande. Materialet är starkt, vattentätt och diffusionstätt, det varken möglar eller brinner och livslängden är mycket lång. Det kan packas med en lätt packningsmaskin ”padda” och bildar då både dräneringslager, bärlager och isolering. Fördelen jämfört med cellglasskivor är att materialet är billigare och att det går åt mindre energi vid tillverkningen, men isolervärdet är bara ungefär hälften så isoleringsskiktet måste vara minst dubbelt så tjockt. Hemsidor: www.hasopor.com, www.glasopor.no
Skumglasblock (λ =0,15 W/mK) består av 85 % skumglas och 15 % cement. De är formstabila, står emot frost, mögel och brand och innehåller inga farliga tillsatser. Blocken används i bärande konstruktioner på liknande sätt som lättklinkerblock.

 

Slagg och aska
Granulerad masugnsslagg (λ =0,10-0,08 W/mK) är porösa stycken av masugnsslagg och använder förr som fyllning i bjälklag för stegljuds- och värmeisolering. Smält slagg tömmes i vatten varvid slaggen stelnar i porösa stycken av olika storlek. Slaggen brinner inte och i packat tillstånd tål den en hel del belastning.
Koksaska och koksslagg (λ =0,20 W/mK) av utbrunnen koks har också används som fyllningsmaterial men här är isolerförmågan sämre. Svavelhalterna kan vara höga så risken för korrosion måste beaktas. Om askan inte är väl utbrunnen kan den medverka till spridning av brand.

 

Tegel (Vaxkaketegel)
Isolerande håltegel (λ =0,12 W/mK) används mycket i Tyskland och på senare år har det kommit fram isolerande håltegel där hålen fyllts med perlit eller med mineralull för att minska värmeledningen. Det finns sådana tegel som är 24,8x49,0x24,9 cm (λ =0,08 W/mK). Tjockleken på 49 cm ger en välisolerad vägg.

 

Textilfiber
Textilfibermattor (λ =0,035 W/mK) tillverkas av textilavfall (lump och gamla kläder) som binds samman med polyester. Energiförbrukningen är låg och lambdavärdet kan jämföras med cellulosafiber. Vaddmattor (λ =0,04 W/mK) är pappersklädda isolermattor av jute- och bomullsavfall eller nöthår. De har en volymvikt på ca 0,1 kg/dm3 och klassas som lättantändliga.

 

Torv
Torvisolering (λ =0,05 – 0,08 W/mK) användes förr som ett alternativ till kutterspån. Den används som lösfyllning i bjälklag eller som skivmaterial. Den torv som används är den översta torven i mossar där nedbrytningen inte gått så långt och där fibrerna är intakta. Torv som lösfyllnad har torkats, malts och har ofta en tillsats av 5 % kalk. Torv har ett lågt pH-värde och verkar därför bakterie och mögelhämmande. Torvtillgångarna i Sverige är stora. Torv sjunker ihop en del i väggkonstruktionen och måste därför kunna efterfyllas. Det dammar ordentligt när man isolerar med torv.
Torvskivor eller block (λ =0,038) är ett annat sätt att använda sig av torv som isoleringsmaterial. Skivorna isolerar något bättre än lösfyllningen men innehåller ibland bituminösa bindemedel.

 

Transparent isolering
Transparent isolering hör till den nya tidens isoleringsmaterial som släpper igenom ljus. Materialet aerogel (λ= 0.03 W/m·K - 0.004 W/m·K), kallas för frusen luft och är ett av de lättaste materialen vi känner. Kalwall har transparanta byggnadsdelar som används som ljusinsläpp genom tak och väggar, de är fyllda med nanogen och har ett U-värde = 0,3 W/m2K.
Transparant isolering utnyttjar materialets struktur i form av bivaxkakestruktur, rörstruktur, fiberstrukturer eller cellstruktur, ljuset tar sig in genom strukturen och med hjälp av dessa strukturer skapas små hålrum med stillastående luft, som är det som isolerar. Materialen som strukturen är uppbyggd av är oftast genomskinliga. De genomskinliga materialen är ofta tillverkade av syntetiska polomerer såsom polykarbonater PC, polymethylmethaacrylat PMMA, ethylene tetrafluorethylene ETFE och aerogeler eller gjorda av förnybara råvaror t ex zellulosatriacetat. Tillverkningsprocesserna kan innehålla miljö- och hälsofarliga kemikalier men de färdiga produktena skall enligt tillverkarna vara problemfria. Materialen är ännu ganska dyra men ger möjligheter att släppa in dagsljus och direkt solvärme på ett energieffektivt sätt. De används i takfönster och i väggpartier och finns också i vissa solfångare.

 

Trä
Massivt trä används i väggar på timrade hus och i moderna massivträhus, men trä har inte så bra isoleringsegenskaper. Fura eller gran, vinkelrätt mot fibrerna har värmekonduktiviteten (λ =0,120 W/mK). Vill man skapa ett välisolerat trähus så bör det tilläggsisoleras och framförallt skall man se till att huset är lufttätt. Tilläggsisoleringen skall helst ske på utsidan av träkonstruktionen så att man bygger in den tunga värmelagrande och fuktbuffrande stommen. Lufttäthet kan erhållas genom att man sätter en ytterpanel på huset och en vindtät papp innanför panelen.

 

Träfiber
Träfiberisolering finns som porösa mattor (λ =0,037 W/mK), porösa skivor (λ =0,045),som medelhårda skivor (λ=0,055-0,07 W/mK) och som hårda skivor (λ =0,11 W/mK). Som råvara används spillvirke från tall och gran. Virket huggs till spån, spånen tvättas och rensas. De rena spånen utsätts för ånga så att de mjuknar. De mjuka spånen mals (defibreras) till fibermassa med en fibertjocklek på 1,5 mm eller mer. För att görs träfiberskivor spär man ut fibermassan med vatten. Vakuum och pressvalsar tar bort det mesta av vattnet och träets lignin fungerar som bindemedel. Virket måste vara färskt för att detta skall fungera, används gammalt virke måste limmer tillsättas. Skivorna torkas i en rulltork i 180-200°C och skärs sedan upp i olika format. Träfiberisolering används som lösfyllning eller i form av porösa skivor som är lätta att applicera, vissa skivor är till och med spåntade för att man skall kunna undvika otätheter i skarvarna. Träfiberskivor används också som isolering mot stegljud och som ljudabsorbenter. Vissa isolerskivor av träfiber är utan tillsatser men det finns även skivor med tillsats av borsalt, ammoniumpolyfosfat, ammoniumsulfat eller aluminiumsulfat. Ammoniumpolyfosfat 5 % tillsätts som skydd mot brand. Ibland tillsätts 1-3 % aluminiumsulfat för att aktivera träets egna lignin, och ammoniumsulfat tillsätts för att öka brandhärdigheten. Vissa skivor har ett ytskikt av vax. Oljehärdade träfiberskivor är mer fukttåliga och innehåller vanligtvis tallolja. Träfiberskivor med limmer bör undvikas av miljöskäl och det finns även träfiberskivor som innehåller 4 % polyurethan, ett ämne som inte är att rekommendera av miljöskäl. Träd tar upp CO2 när den växer men en del CO2 släpps ut vid produktionen, nettot blir negativt, man binder alltså Ca 0,351 kg CO2 /kg isoleringsmaterial vid produktionen.

 

Träullscement
Träullscementskivor och block (λ =0,07-0,15) består av träull (35 %), kalkstensmjöl (17 %) med cement eller magnesium som bindemedel (48 %). De är fukttåliga, fuktbuffrande, ljudabsorberande, tryckhållfasta, brandhärdiga och har ett högt pH-värde som försvårar påväxt av mögel. Skivorna är tunga och därför ljudisolerande och används ofta som innertak i klassrum och gymnastikhallar, på grund av sin fukttålighet används de som innertak i badhus och på grund av sin fuktbuffringsförmåga som innertak i våtrum. Träullsskivor kan köpas färdigmålade och finns med olika finhetsgrad på träullen. Den grova ytan gör skivorna till en utmärkt putsbärare och de används som tilläggsisolering på timmerväggar. Dessa kan sedan putsas eller kläs in med träpanel. Det finns också träullscementblock av vilka man kan bygga bärande väggar och träullscementelement som är armerade med granstörar med spännvidder upp till 3 meter. Dylika konstruktioner är både bärande och isolerande. På senare tid har det tagits fram extra tjocka träullscementblock med vilka man kan bygga superisolerade passivhus.

 

Tång (Bandtång)
Tång (λ =0,042 W/mK) är ett riktigt bra miljövänligt alternativ till modern isolering, det har ungefär samma isoleringsförmåga, är naturligt impregnerat mot förruttnelse med kalk och kiselsyreföreningar, det är behagligt att arbeta med och har mycket lång livslängd. Det handlar om Bandtång (Zostera marina), en äldre beteckning på den är Ålgräs och i Danmark heter den fortfarande Ållegræs. Tång är ett gammalt välkänt isoleringsmaterial som har används för att isolera hus, som taktäckning, som drev och som stoppning i madrasser. Det är vanligt i Danmark och norra Tyskland men har även används på västkusten. Tången väger ca 40-60 kg/m3 men packas i konstruktioner till 70–80 kg/m3. Tången skall rensas och torkas och helst också utsättas för regn så att en del av saltet tvättas bort. Saltet impregnerar tången mot mögel och gör den något brandhärdigare men för mycket salt sliter på verktyg och maskiner. I Tyskland tvättas tången i maskiner, torkas i stora torktumlare och sprutas in i väggkonstruktionen på samma sätt som cellulosafiber. Tång kan komposteras efter användning och den enda negativa miljöpåverkan är transporterna. I Danmark t ex på Läsö finns branta tak med 60-80 cm tjock isolerande takbeläggning av tång som klarat sig i flera hundra år.

 

Vassmattor
Vassmattor (λ =0,042-0,048 W/mK). Vassen pressas ihop och binds ihop med försinkad ståltråd, mattorna används främst som underlag för puts i reveterade trähus, men kan även användas som tilläggsisolering. Mattorna är hygroskopiska och diffusionsöppna. För isolerförmågan är det viktigt att konstruktionen görs vindtät.

 

Vakuumisolering
Vakuumisolering (Vacupor) (λ =0,005 W/mK) består av ett material som på engelska kallas ”fumed silica” . Det är ett mikroporöst oorganiskt material, till 85 % bestående av kiseldioxid (SiO2) och till 15 % av kiselkarbid (SiC), som vakuumförsluts med metallbarriärfilm av aluminium till tunna skivor. Dess värmeledningsförmåga är extremt låg och isolerförmågan är därmed exceptionellt bra. Vacupor är icke brännbart, kan återanvändas och innebär inga hälso- och miljörisker. Men om man punkterar skivan försvinner vakuumet och isolerförmågan försämras drastiskt. Materialet är dyrt men om man behöver isolera smäckra detaljer såsom burspråk eller vindskupor så är det ett utmärkt material. Livslängden skall vara mer än 30 år.

 

Wellpapp
Wellpapp (λ =0,04 W/mK) flerskiktsskivor av papper i flera på varandra limmade skikt, ömsevis plana och korrigerade skikt, med kanalerna placerade horisontell, har används som isolering i husväggar. Materialet är lättantändligt och måste skyddas med brandsäkert skikt. Materialet (Wellit) var oftast impregnerat med bitumen mot röta och fukt.

DD Hus representant för Karlsonhus

DD Hus och Karlsonhus inleder ett mer ingående samarbete.

DD-hus är nu representanter för Karlsonhus i Stockholmsregionen. Vi har arbetat ihop med Karlsonhus sedan 2004 och det var ett naturligt steg att utöka vårat samarbete. Det innebär att DD Hus nu kommer att bygga totalentrepenad på alla Karlsonhus i Stockholm med omnejd. DD Hus byggorganisation kommer också att montera de klimatskal som säljs ute i Sverige.

Karlsonhus har utvecklat Ekomer konceptet som omfattar hela huset, från den välisolerade bottenplattan till väggarna med effektiv cellulosaisolering och solfångare på taket. Detta koncept har analyserats och bekräftats av Svenska Miljöinstitutet IVL.
Läs mer om Ekomer.

Nytt suterränghus

Ett härligt nytt sluttningshus.

Ett härligt sluttningshus i 2-plan från Asante.
Kika in under husinspiration.

Lansering av vår nya hemsida

Nu är vår nya hemsida färdig. 

För att möta morgondagens utmaningar och krav har vi utvecklat ett lite modernare utseende på vår hemsida.

ECONEF barncenter i Tanzania

DD Hus är med och stödjer projektet med ECONEF barncenter i Tanzania.

Det är ett samarbete mellan Asante Collective/Arkitekter utan gränser, Ingenjörer utan gränser och Econef. Läs mer om projektet på Asantes hemsida